Jag brukar åka tåg till stan ibland. En stad är en plats där det bor
en massa personer under samma tak. Man kan se det som om det
vore en enda stor familj under ett tak, men oftast verkar det vara
tvärtom. Tjuriga grannar som inte hälsar, och som sprider elaka rykten
om en, fastän man egentligen aldrig har pratat med personen i fråga, och
dom verkar veta mer om en själv, än vad man gör själv. Man kanske skulle
förklä sig någon gång, och försöka få höra lite om hur man egentligen är, för
det är väl det man vill veta, men rycker lite lättsamt på axlarna, och låtsas inte bry sig.
Det kanske är skönare att bo för sig själv, men o andra sidan blir hyran väldigt
hög.. såvida man inte betalar med väldigt små sedlar för att få det verka billigare.
Jag har länge funderat på, att gå in i någon exklusiv affär, och köpa tex en slipsnål
för 15000:-, och betala i 50öringar. Tyvärr har jag inte fått ihop så många ännu, men
det ska nog bli min livsdröm att göra. Det är nog bäst att inte ha för höga förhoppningar
om framtiden, för jag blir hellre postivit överasskad över att ha fel om min framtid, än
krossad av tanken, om att allt bara blir värre. Ligger man på marken, är det svårt att
komma lägre ner, såvida man inte känner någon vänlig gravgrävare, men det gör jag inte.
Däremot är det större chans att folk kommer fram till en när man ligger ner med huvudet
mot den hårda asfalten, och frågar om man behöver hjälp att resa på sig.. nej föressten vänta..
jag har nog aldrig sett det i hela mitt liv.. så fort någon ligger ner, går ju folk därifrån :/
Det är nog kanske bäst att låta bli o falla ner, om man vill komma någon vart.
Om man inte råkar halka på en banan.. sådant tycker ju folk är roligt, och skulle säkert
hjälpa en upp, enbart för att få se en halka igen, och skratta så deras ärr
efter ansiktslyftningar spricker upp.

"Ja, tigerkakan smakade kalasgott till kaffet, och så billigt det var!"